Syrran berättade en underbar liten barnberättelse från deras kvarter. Några grannar hade skaffat en  minihamster till barnen. De tyckte att den var mycket söt och den var dessutom tam och snäll. Vid ett tillfälle hade mamman hittat 9-åriga sonen sovandes på rygg och den lille krabaten, som förresten hette Sigge, låg på pojkens mage..åxå på rygg, med benen rakt ut och sovandes sött med den lilla tungspetsen utanför munnen...

Så dog Sigge och barnen var mycket ledsna och ville ordna begravning på gården. Men begravningen fick skjutas upp gång på gång eftersom olika kompisar ringde och vädjade till familjen att skjuta på begravningen eftersom just dom var borta på t ex fotbollsturnering just den dagen. Till slut enades man om ett datum och en grupp på ca 8 barn stod på bakgården. Mamman tittade på dom på avstånd och det var en mycket sorgsen barnaskara. Efter ett tag sa sonen i familjen några högtidliga och sorgsna ord riktade till den bortgångne gnagaren: "Sigge, vi tackar dej för alla fina stunder du gett oss" osv.. Vid dessa ord började flera av barnen snyfta och de avslutade sedan den lilla ceremonin med att sjunga  psalmen "Tryggare kan ingen vara".  Jag är rädd för att inte alla människor får en så fin begravning... men barn kopierar vuxna och de har så klart åxå rätt att visa sorg. Kanske kan den lilla begravningen förbereda dom för större sorger senare i livet?

Måste få berätta om ett av mina tidigaste barndomsminnen åxå - som har att göra med sången barnen sjöng  -"Tryggare kan ingen vara ,än Guds lilla barnaskara". När jag var riktigt liten så sjöng mamma ofta den för mej och min syster när vi skulle somna. Jag minns som igår (nåja) hur jag var helt övertygad om att  "Tryggarékan"  var liksom en liten gräs-kulle och att den var knökfull av en massa söta, typ bokmärkesbarn som kände sig trygga...eftersom de "var Guds barnaskara". Jag hade tydligen försökt visualisera texten för mej själv..hihi.  Bara nått år senare så blev det andra sånger vi sjöng men dom fick vi lära mamma...hon tyckte dom va så svåra.