Dags för typ kapitel 3 i roliga västerbottniska ord som jag saknar:

Tagut              
Företagsam, driftig

Övervänt                            
Adjektiv för när man tycker att man väntat alldeles tillräckligt länge och är på väg att ge upp väntandet.

Bradde                               
"Det va bradde stinta det där!" = Hon va rejält kraftig den där tjejen!

Tisse               
Bröst

Skvittra                              
När det stänker men med små droppar bara. Stänker = större droppar.

Gjort schlätta                     
Tagit allt. "Barnen har visst gjort schlätta (slätta, jmf slåtter) på efterrättsbordet."

Enkom                               
Det ordet finns tydligen i svenskan men verkar inte förstås i Sundsvall. När Cul använt det har iaf inte hennes kompisar alls förstått vad hon menat. När hon t ex sagt: "Oj, kom ni förbi enkom för att ge mej mina läxböcker? Va snällt!" = endast för, exklusivt för. 

http://designmebloggen.blogspot.com/2008/07/enkom.html?showComment=1221335460000

Gula, vilt växande lejongap är verkligen en blomma som jag förknippar med min barndom i Klemensnäs. De fanns i mängder längs efter Ågrensgatan som var min raka väg till skolan. Det var kul och lite spännande att öppna gapen och tänka sej att det var ett lejons gap.

Skogsstjärnor kommer nog på "andra plats". De lyste vita i mängder på marken i den lilla skogen ovanför vårt "Riksbygget" där vi lekte en del och där fanns åxå en stig som ledde upp till gatan ovanför där fanns en liten vit kiosk där  vi handlade godis. Blomsorterna finns kvar men de små privatägda kioskerna har nästan helt försvunnit och är rivna eller står och förfaller här och där i Sverige. Synd kan jag tycka...

Barn har ju ofta en helt underbar logik! När jag var i 7-årsåldern så hade vi i cirka ett år ett dagbarn. Hon hette Åsa och var knappt 1 år när hon kom till oss.  Jag och min syster tyckte att hon var såååå söt och mysig.  När vi "hade haft" henne några månader så kom jag och syrran till mamma och frågade:  "Mamma, hur mycket måste vi egentligen betala för att få ha Åsa?!"

jag, kompisen Eva, dagbarnet Åsa och syrran

Har ni tänkt på att det ofta är teknikprylarna och deras snabba utveckling som får en att känna sig gammal? Dels för att man inte hänger med i den nya tekniken ju äldre man blir. Men även för att saker som kändes high-tech när man var barn nu känns som museiföremål! Eller vänta lite...det bara inte känns så - de ÄR musei-föremål..

Ett litet exempel: När pappa fotograferade inomhus på vintern när jag var i förskoleåldern så använde han en kamera vars blixtaggregat såg ut ungefär som det nedan. Inne i reflektorn satte man fast den blå blixtkuben och den kunde blixtra 4 ggr. Man fick alltså vrida den ett kvarts varv innan man kunde ta nästa blixt-bild. Om jag inte minns helt fel. (japp! se nästa inlägg) Och de förbrukade ljusblå kuberna var lite kul att gå omkring och "äga" ett tag.

Ett typiskt hösttecken när jag var liten var att mamma kom hem med en brun, ganska stor glasflaska som hon ställde i kylskåpet.  Sedan fick vi gapa stort varje morgon när hon höll fram en matsked med ill-gul vätska. Det smakade gott och starkt av apelsin. Det hon matade oss med, under vinterhalvåret, var Hexavitamin, ett multivitamin-preparat. Man får va´ tacksam för att man föddes på 60-talet och inte några årtionden tidigare - då hade det varit torskleverolja...som tydligen smakade betydligt sämre än apelsin.

Nu är det dags att skriva nått om min busiga pappa igen! På 60-talet var det ganska populärt med så kallad "fri uppfostran". Det var ingenting som min mamma och pappa tillämpade. Tack för det!  Vid ett tillfälle, när jag och min syster var ganska små så hade vi en familj på besök. De hade två livliga pojkar i ungefär samma ålder (3-6-årsåldern?). Föräldrarna var ivriga förespråkare av fri uppfostran...och pojkarna var tämligen livliga. Efter ett tag hade pappa fått nog, på lördagsaftonen. Han gick resolut in till köket och hämtade frukt, fruktskål och de små, vassa fruktknivarna. Inga detaljer, men besöket avkortades väsentligt då de vilda pojkarna (som man dock inte fick styra eller säga till) hade skurit sej på mer än ett ställe... Klarrt å betarrt!  

På fotot ser man, förutom lill-mumelen och hennes föräldrar, fruktskålen med knivarna som var mode att ha framme på bordet på den tiden. Minns att knivarna hade orange/röda skaft.  

Jag är en ganska disträ person. Därför är det alltid en lättnad och ett nöje att höra om personer som är än mer disträ. En arbetskompis berättade i  veckan om när hans mor, då i 65-årsåldern, kom på att hon skulle åka och tanka bilen. Sagt och gjort. Hon satte sej på cykeln och trampade glatt i väg. Först framme vid bensinstationen kom hon på att det skulle bli svårt att tanka bilen...

Och har jag skrivit om dofter hos farmor (farfar dog när jag var 6 år) så vill jag i rättvisans namn skriva lite om dofterna hos mormor och morfar åxå! Det finns ingen doft som kan få mej tillbaka till deras stora lantkök så snabbt som lukten av bränt kaffe. Mormor hade ofta lite för mycket på gång (prata t. ex;-) och glömde  kaffekannan med kokkaffe så att det kokade över på spisen. Sedan låg där förstås en vag doft av "fus-täva" dvs ladugårdslukt eftersom de hade mjölkkor. De hade åxå ett stort, kall-skafferi i anslutning till köket. Ett sånt som är så stort så att man kan gå in och stänga dörren och gå runt lite och titta på allt som ligger uppradat på hyllorna. Jag minns nästan exakt hur gott det luktade där även om jag knappt har känt den doften på över 20 år. Ett sånt skulle jag vilja ha nån gång! Det kanske inte ens kallas skafferi när det är så stort? Sval låter för modernt...

Det forskas och påstås en hel del om vårt luktsinne. Att det är fantastiskt och att det är det sinne som snabbast och starkast kan få oss att minnas saker som vi inte visste att vi kom ihåg.

Jag kan bara hålla med. Min farmor har varit död i ca 25 år nu men fortfarande när jag känner  rosdoft och lukten av polkagrisar så är jag plötsligt förflyttad hem till henne! Hon gillade att ha rosdoft i doftkrus och hade alltid polkagrisar hemma. Jag blir åxå svårt nostalgisk när jag ser att  guldfärgade stearinljus börjar finnas igen. Det var hennes favoriter på 70-talet. Helst de spiralformade! Och känner jag lukten av "mormorsaft" och lukten av när det ryker in lite lätt i en öppen spis då är jag direkt förflyttad till hennes sommarstuga. Solvarma tallbarr på marken luktar åxå farmors sommarstuga eftersom vi lekte en del i skogen runt omkring och där var det mycket tallmo.

Fördelen med att ha "katastrof-hjärna":  Lättnaden som infinner sej när det visar sig att det bara är barnen, med kompisar, som har ett utdraget vattenkrig med vattenslangen indragen i leken.

Sedan hade jag åxå tjatat om deras korta väg till skolan: Att de inte fick gå över Fridhemsgatan vid närmaste övergångsstället (V. Radiogatan/Fridhemsgatan). Istället skulle de gå ca 70 meter längs Fridhemsgatan till övergångsstället med trafikljus. Båda 2 bedyrade att de skulle göra så. Men sedan när jag följde dom till skolan, för att hälsa på, och lite slugt gick något steg efter, för att se vilken väg de skulle ta, så gick de alltid, sin vana trogen, över vägen på det närmaste övergångsstället...

Nåja...det gick ju bra ändå. Nu ligger deras första vinter som bilförare framför dom istället. En mor får aldrig sluta oroa sig vad det verkar...

När jag berättade denna historia för en arbetskompis i veckan så påminde han sej ett bus som han och några polare gjorde för xx år sedan. På raksträckan innan ishockeyarenan i Timrå så körde de bil i 200 km/h och "tvärbromsade sedan  så att 2 långa (150 meter), tydliga och svarta bromsspår uppstod. Sedan målade de en figur i vitt i slutet av bromsspåren. Ni vet en sån där som kriminalteknikerna brukar rita runt mordoffer (på filmer iaf). Deras dramatiska vägkonst blev kvar länge.  

Vet ni vad jag kom å tänka på för ett tag sedan? Jo...att när jag var liten så svarade man alltid i telefonen med sitt telefonnummer och det gör man inte längre. Det känns som om att det är minst 20 år sedan folk i allmänhet slutade med det. Eller har jag fel? Äldre höll nog i med det längst.

"30589" svarade jag rappt som liten...när vi bodde i Klemensnäs. Sedan, på Kallholmsberget, svarade jag "33964". Där bodde vi tills jag var i tonåren och efter det har jag suddigare minnen över de telefonnummer som passerat. Kanske kommer jag ihåg mina första telefonnummer så bra delvis för att jag fick rabbla dom högt så ofta? 
 

Kan vi inte göra ett experiment och svara i våra mobiler och hemtelefoner med vårt tel.nummer några gånger?  De som ringer oss och är över 40 kommer nog att bli en smula nostalgiska. ..

Jag  påstod  tidigare att det var vanligare förr att man hade kläder länge - under flera år. Men när det gäller favoritplagg så är det kanske ingen ändring mot "förr i tiden"?  Jag känner i alla fall en ung dam som på fotot nedan är 5 år... och nu har körkort...men nattskjortan, finns med fortfarande, mjukare  och skönare än någonsin (nu: modell t-shirt).

Ibland ville hon verkligen "vara med" in i det längsta på kvällarna...Man vill ju inte missa nått!

Nu i veckan kom syrrans söta son hem från skolan . Han började i första klass nu i höstas.
"Idag har vi lärt oss en ny bokstav" deklarerade han glatt.
"Jahaaa vilken då?" undrade syrran.
"L!" svarade han stolt.
"Aha, kan du säga ett ord som börjar på L nu då?"
"Elefant!"

När vi flyttade till stan var Sum 6 år, snart 7. Han fick snabbt kompisar och när de spelade datorspel tillsammans så började dom reta Sum för att han kallade sista bossen på varje level  i spelet för chef istället för boss.  (Boss  = "gubben" man måste besegra för att komma framåt/högre i spelet) Chef var tydligen ett västerbottniskt ord för boss, i dataspelssammanhang, för småkillar med flera.

Ingen  kompis verkade heller förstå Sum när han pratade om sin eller andras börs. Här i stan använde man tydligen bara ordet plånbok.  Stockholmsbörsen måste väl deras föräldrar hört talas om i alla fall? ;-)

När min lillebror var i 10-årsåldern så fick han i uppgift av vår mor att väcka henne vid 11-tiden en helgförmiddag. Hon hade jobbat natt. Vid 11-snåret ställde sej brorsan vid mammas säng med ett glas vatten. Han iakttog hennes djupa, sovande andhämtning och väntade tills det var dags för henne att andas in. DÅ hällde han vattnet över hennes ansikte. Mamma har berättat att hon var helt övertygad om att hon, på nått vis, var på väg att drunkna i sin egen säng. Buuuuuus-brodur!

På tal om husdjursbegravningar. Vi hade en sådan i vår familj för 2 veckor sedan. Storlek och vikt var nog liknande som minihamsterns men där slutar likheterna. Det var nämligen Sums orangeknäade tarantella Smithin som bitit i gräset och begravningen var föga känslomässig.  Men både sonen och jag kände ändå att vi inte fixade att dumpa spindeln bland kaffesump och tomma mjölkkartonger i soporna. Så på fredan tog han fram en kruka, tändvätska och lite tidningspapper och ordnade en kremering. Dan efter begravde jag askan under Sums äppelträd. Inga tårar och inga sånger - jag lovar.

Smithin var en riktigt gammal spindelhona - antagligen i 20-årsåldern. Sum hade haft henne i ca 8 år och sett henne ömsa skinn flera gånger. Det är riktigt sevärt faktiskt! De byter ut stora delar av sig själv då och det ser ut som "värsta förlossningen" av en lika stor spindel när den åmar sig ur det gamla skinnet. Tom de 2 giftgaddarna (6 mm långa!) byts ut.

Ett roligt minne var för ca 6 år sedan när hon ömsat skinn och jag fått för mig att jag skulle bevara det och fixa till det (som man gör med fjärilar typ). Jag läste i instruktionerna att man skulle lägga skinnet, (som  ser ut som en tilltufsad spindel) i en sil, över en kastrull med kokande vatten, för att det ska mjukna lite. Sedan kan man spänna upp det i naturtrogen position med hjälp av knappnålar. Sagt och gjort. Jag stod där med skräckblandad förtjusning (häxvarning)  och sträckte ut armen i hela sin längd så att jag hamnade så långt från det ångande spindelskinnet som möjligt. Jag ville slippa andas in eventuella spindel-lukter åxå. Så plötsligt rörde sig "spindeln"! Gissa om jag spratt till! Det var ju bara för att det expanderade av fukten men...tänk dej själv.

Den "uppstoppade spindeln" blev i af mycket naturtrogen och skrämde mer än en gäst under åren. Mwohuhaha.  Jag tycker att Smithin var mycket vacker och flera ggr när Johnny, från Malawi ,hälsade på så höll vi  i den.  Cul lät den tom klättra i ansiktet.