Simon påminde mej nyss om en händelse som vi tydligen berättat ofta för honom men som jag aldrig ens  tycker mej ha hört! TUR att barnen minns saker vi glömt och att den här bloggen finns som kan samla ihop allt som riskeras att glömmas! Nu till minnet: Simon är i 5 årsåldern* och jag och han är utomhus där vi möter en hund varvid Simon vänder sej till mej och säger ”Precis den där färgen vill jag ha på mina rostade bröd!”
Han var en liten precis finsmakare redan då, med andra ord.

*Antar att han var i den åldern för det är då det brukar komma en massa såna där klokroliga kommentarer..

Spel som vi kunde se Simon spela en hel del när han gick i "småskolan". Om han var riktigt snäll kunde Cecilia få lånspela lite på dom åxå. Bör väl kastas bort men jag fixade det inte vid senaste förrådstädningen. Kanske går lättare nu när jag "arkiverat" dom här på bloggen?

När jag letade bilder på Nermans ”solstickepojke” på internet (förra inlägget) så snubblade jag plötsligt över dessa gamla sagobilder som jag inte sett på säkert 35 år. Men eftersom de satt som tavlor i min och syrrans ”barnkammare” i flera år så känner jag igen varenda detalj. Jätte kul att hitta igen dom så här! Ibland är kombinationen internet och sökmotorer alldeles underbar. De här tavlorna hängde ovanför en grön dyscha i vårt rum i ”Riksbygget” i Klemensnäs. Nått mer ni vill veta? ;-)

PS Det var inte Nerman som gjorde dessa bilder men de fanns i ett sammanhang med honom ändå – 2 samtida svenska konstnärer – typ så.  Källa: http://www.precisensan.com/antikforum/showthread.php?t=23387

För den som vill veta mer;) :

Solstickepojken

Konstnären Einar Nerman fick uppdraget att rita etiketten till asken och skapade då Solstickepojken, i dag en av Sveriges mest välkända symboler. Kanske ett av världens mest reproducerade konstverk.

Då Einar Nerman började sitt arbete var det bråttom. Han letade i sin samling av tidigare teckningar och fann en bild på Tummelisa, som bar på en fackla. Till denna teckning hade Einar Nermans son Tom stått modell. Nu gjorde han flickan till pojke igen, tog bort facklan ur flickans hand och målade en sol i övre vänstra hörnet. Idén bakom Solstickan var lika enkel som genialisk.

Från denna hemsida:  http://www.solstickan.se/Om-Stiftelsen/Solstickepojken/

När vi fortfarande bodde kvar i Klemensnäs så hade jag en bästis som hette Ewa. Vi började nog leka ihop när vi var i 6-årsåldern och fram tills vi flyttade därifrån när jag gått ut 3an. Ofta när hon skulle gå hem så stod vi och kramades håårt längst ner i vår trappuppgång. En gång fick jag plötsligt en väldigt fin present av henne. Jag visste knappt om det var OK att ta emot den eftersom tom ett barn kunde se att det här var en väldigt gammal leksak. Men Ewa insisterade. Jag har frågat henne sedan, som vuxen, om hon inte vill få tillbaka den men NÄE den är fortfarande min. Speciellt den tillhörande handgjorda dockan i lera (?) känns 1800-tal...men vad vet väl jag. Rolig lösning på "rörliga armar" har den! (se nedan) Av den snälla barndomskompisen med de mjuka kinderna blev det en schysst polis minsann! Och leksaken finns så klart kvar...fast som alltid – endast som ”prydnad”.

Min farmor hade en trevlig hobby (av flera) – hon samlade på dockor. Men inte ”lekdockor” utan såna där lite mindre dockor som var klädda i typiska kläder för landet eller landskapet. Souvernirdockor kallas de kanske? Samlingen växte för varje ny utlandssemester eller inrikestripp. Jag minns hennes stora inglasade vitrinskåp som var proppfullt med fina dockor från alla olika håll och kanter. Det var roligt att stå och beundra dom genom glaset. Det måste säkert ha varit 20-30 stycken? Speciellt minns jag ett dansande flamenco-par som var lite större än de andra.

När farmor dog så skingrades dockorna. De delades upp mellan barn och barnbarn. Jag fick en söt docka med flätor. Antagligen tyckte mamma och pappa att det var passande eftersom jag hade flätor ”jämt” under några år. Det var nog en av de finare svenska dockorna åxå. När jag äntligen fick ”hålla” i den och ofint nog lyfte på hennes kjol så upptäckte jag att farmor skrivit ”Dalarna, Bodadräkt  30 19/64 10”.  Inköpt 30 oktober 1964 antagligen..

Nu står hon i mitt vitrinskåp, den fina dalkullan. Undrar om hon saknar sina internationella dockvänner. I mitt skåp är det mest porslin och 2 andra  helt vanliga porslinsdockor nämligen.  

Haha...tror att jag kanske fick en förklaring i veckan på hur det kom sej att jag kunde tro, som barn, att nybyggda ”höghuset i Skellefteå var FN-skyskrapan. Se i länk nedan:

http://mumelens.blogg.se/2008/february/lysande-mumelen.html

Hittade nämligen detta gamla foto, på internet, på ovan nämnda hus – Expolarishuset.
Kolla in flaggorna på rad utanfor osv. Kändes som en liten förklaring för mej iaf...- "Högt" hus med landsflaggor på rad utanför = FN.

Jag har ju skrivit flera inlägg om dialektord från Skellefteå. Idag ska jag skriva om ord från min barndom som inte är dialekt utan mer ord som har ”gått ur tiden”.

Förra vecka så inventerade jag mina vinterkläder och insåg att jag behövde nya termosbyxor. Så snart jag tänkt ordet så insåg jag att det ordet har jag inte hört på flera, flera år. Det heter täckbyxor eller liknande numera. Jag har testat och säger man termosbyxor till ungdomar så ser de väldigt brydda ut. De ser väl framför sig byxor med väl tilltagna fickor för termos-flaskor?

Min mamma kallade våra strumpbyxor, såna där lite tjockare, färgglada, ribbstickade som småflickor har, för damasker. Det ordet har jag fortfarande svårt att inte använda. Ingen under 45 år fattar vad jag menar..hehe

Det finns 2 färger som jag ofta hörde omnämnas som barn men säkert inte hört på 30 år nu: Brandgul och grisskär (eller bara skär). Ja ni yngre kan säkert räkna ut att det är orange och rosa jag menar?

Jag avslutar med ett roligt ord som min pappa hördes använda (och gör så än) om personer som är lite...kraftiga:  ”Han jer som fulle skjorta!”
Underbart!

För några dagar sedan när jag letade ett gammalt favoritrecept så snubblade jag över den här gamla favoritrecepthäftet. Den fanns hemma på Kallholmsberget redan när syrran och jag var i ...typ mellanstadieåldern (70-tal). Vi hittade en massa mumsiga favoritrecept i den som vi ofta bakade. Ibland skrev vi nån liten betygsättning” i marginalen”.  Cul har bakat en del ur den åxå...
Mandelhorn, finska pinnar,  chokladkakor (med hasselnötter), madame Pihlgrens kringlor, bondkakor, nötgifflar... Mmmm! Nu måste jag släppa detta innan jag ställer mej och bakar sju sorters kakor!  Björns farmor Augusta  -HON hade alltid 7 sorters kakor plus bullar/sockerkaka när vi hälsade på. Men så var hon född 1901 åxå...

Lite lustigt att det är Milda margarin som givit ut häftet med tanke på att vi är riktiga smörfantaster...