Min pappa har alltid haft den charmiga lilla egenheten att börja småspringa (samma som svengelska jogga) när han nästan är framme till dit han var på väg. Så har han gjort så länge jag kan minnas. Jag och min syster har båda uppmärksammat det. Nu berättade hon att hon kommit på sej med att göra precis likadant. Hon upptäckte det när de var i deras sommarstuga. Där har de en liten gårdsplan så ganska ofta går hon t ex mellan utedasset och stugan och då har hon funnit sej själv öka farten de sista metrarna. Och sedan hon berättade det har jag kommit på att jag aldrig kan gå uppför trapporna på jobbet utan att jag åxå småspringer då. Så vi har nog fått en rest av pappas "bråttom-i-slutet-gen" båda två. Jag ska studera lillebror noga nästa gång vi ses...  

PS Brorsan hörde av sej - han småspringer åxå hela tiden fast bara i trappor. Har förfinat tekniken så han kan springa uppför trappa med full kopp (kaffe?) utan problem.

På den här bilden är jag något äldre än när jag kastade godiset. Syster och jag har fått ballerinaklänningar (egentligen underkläningar) och "klackeskor" av farmor som köpt dom i Spanien. Hon gillade att åka charter och hade alltid fina presenter med sej hem. Gissa om vi gillade de där klänningarna och skorna! Cul hade dom vid några maskerader osv åxå...

Annars tycker jag bakgrunden nästan är intressantare. TV:n! Med jalusidörrar i trä så att den var som en möbel när den inte användes. De där typiska 70-tals vävtapeterna i färgglada färger...Och väggklockan som pappa drog upp varje helg (och satte på sej sin guldklocka om vi var bortbjudna) Han satt åxå alltid vid pianot och drog igenom stora delar av sin pianorepertoar på  lördag- eller söndagmorgon. Då kändes det att det var helg. Det är tyvärr svårt att få honom att göra det nu på helgerna. Han har väl kommit ifrån den traditionen...

Till vänster om oss ser man åxå hans andra instrument - dragspelet. Det hade han med sej på båten och förhöjde stämningen åtskilliga gånger när vi var ute med båtkompisar och satt runt en brasa på kvällarna. Det var/är inte ofta han spelade dragspel hemma - det var mer hans portabla båt-piano. Hans chef på 70-talet ville alltid att han skulle spela "Gamle Svarten" när han var med. Detta om detta. En bild väcker minnen...

"Som Pippi!" svarade jag självsäkert och nästan stolt.

Mamma hittade Non-Stop 1 år efteråt i olika skrymslen i rummet...Pippi Långstrump - det va grejer det!

I somras så blev jag påmind om en händelse från min barndom som gjorde att jag nästan alltid fick rysningar när vi passerade en viss fyr (Rakan?) utanför Skelleftehamn. Och det hände ganska ofta eftersom den låg bara några kilometer från vår hemmahamn.

Följande hände nångång på 70-talet: 2 kompisar, kanske i 40-årsåldern, hade varit på en kryssning med Finlandsbåten, på hösten. När färjan kom i hamn på kvällen så fick de för sig att de skulle ta en tur med en av killarnas snabba men inte så stora motorbåt. Inte helt nyktra...När de kommit en bit ut så baktände motorn på nått sätt och motorn exploderade. Båten blev illa skadad och började brinna och sjönk snabbt. De hann i alla fall få på sig flytvästarna men båtägaren fick på sig sin bak-och-fram... Till saken hör att det blåste en hel del...något de kanske inte uppmärksammat på den stora färjan. De började driva ut mot öppet hav - mot Finland. En av dom, den kraftigare, med flytvästen rättvänd, såg den lilla plåtfyren som stack upp ur havet en bit utanför smältverket (Rönnskär) och förstod att där hade han sin enda chans. Han drev åt det hållet och när han kom närmare så såg han att isen tagit de nedersta trappstegen. Det gick nämligen enkla, svetsade trappsteg upp till en rund "brygga" runt övre delen av fyren (ni vet - se bild) Så han förstod att han va tvungen att hålla sig i läge framför fyren och vänta på en extra hög våg som kunde surfa honom upp till det nedersta, intakta trappsteget. Efter flera misslyckanden kunda han till slut få fatt på trappsteget och klättra upp på "bryggan" däruppe. Men inga båtar var ute, ingen såg honom på fabriken och det blåste hårt och han var blöt och iskall. Han hade det i alla fall bättre än sin kompis - han drev ut till havs och dog, tyvärr. På morgonen upptäcktes fyrmannen och blev räddad. Pappa träffade honom på stan nån vecka senare och då drog han upp tröjan och visade fullt med blåmärken. Dom hade han fått när han sprang runt, runt fyren och gjorde åkarbrasor för att inte frysa ihjäl...

Ovan ser ni ett pussel, fortfarande intakt och i min ägo, som min syster och jag roade oss mycket med när vi var små. Det var roligt att sitta och fantisera runt det där pusselmotivet när man var i förskoleåldern...fastän vi visste precis hur bilden skulle bli när den var klar. Nästan så jag kan få den känslan fortfarande när jag sneglar på det! (har det på väggen)

Nedan ett rävspel från 40-talet (eller äldre) från när min pappa var liten. Det hade de säkert roligt med under mörka vinterkvällar när de inte kunde vara ute och busa. Att spelpjäserna är borta kan vi väl ursäkta ... efter 60 år.

För några veckor sen var jag på min kusin Magnus bröllop. De gifte sig i samma kyrka som mina föräldrar och min farbror gifte sig i (St Olov). Det påminde mej om en kul sak som hände när min farbror och "faster" gifte sig, 1970. Efter vigseln så snabb-arrangerade min pappa en spontan brudfotografering ute på kyrktrappen med oss syskonbarn som var där. Och hur det nu gick till så blev det ett riktigt lyckat foto. Vi barn ser ut som strategiskt utplacerade brudtärnor och Kenneth har t.o.m. fått en kungakrona...Fotolabbet reagerade åxå  på bilden och skickade en förstoring till pappa och ett grattis-diplom. Liiite gladare hade vi barn gärna fått se ut men-men... Syster och jag har de typiska prinsessklänningarna som många småtjejer sprang runt och kände sig fina i på 70-talet. Cul gjorde det åxå, i min klänning eller syrrans, 30 år senare.
 

Skötgrönnan var (är) ett populärt utflyktsmål i Skellefteås skärgård, som ju inte har speciellt mycket skärgård att erbjuda. Skötgrönnan ligger för sig själv rakt ut från Burvik och har aldrig haft någon hamn eller ens liten brygga. Det är väldigt speciell natur där med sandstränder, typiska sandväxter t ex strandärt, sandhedar och lågvuxna tallar och spridda enbuskar. Ön har varit naturreservat sedan 1968. Vi har ankrat och rott i land där många gånger när jag var barn (och nån gång sedan dess åxå). Då vi var barn så var det alltid lite extra spännande att landstiga ön och gå runt och utforska den själv. Det berodde mycket på att pappa berättade om ett fartyg som sjunkit i en storm mitt i vintern utanför ön och att alla sjömännen frös ihjäl på Skötgrönnan innan man kunde rädda dom. Jag minns att jag och min syster en gång var ute på en liten upptäcksfärd och plötsligt fick syn på skelett-delar. Genast skenade vår fantasi iväg - "Tänk om det var från nån av sjömännen? Hade man verkligen hittat alla?" Antagligen var det resterna av något djur... Givetvis hade alla sjömän blivit bärgade från ön.

Det som slår mej nu när jag läst på lite om M/S Grauten, som fartyget hette, var att det hade hänt så nyligt när jag var barn! Förlisningen inträffade i december 1964. Alltså bara ett halvår efter föregående blogginläggs båtfoto. Och fartyget var bara 7 år gammalt!  Nåja...får man för sig att gå ut i full storm, mitt i vintern, med bly i lasten får man nog ha hur nytt fartyg som helst. Suck!  Se länkar nedan om Du vill läsa mer om den hemska förlisningen...

Mest hade vi i alla fall väldigt mysigt på ön, som jag tror fotot visar. Där var jag 7 år och sprang i sanden med min lillasyster och med 1a dagboken i ett stadigt grepp. Fotograf: farbror Kennet.   

http://hem.spray.se/ibiz/Grauten/msgrauten.html

http://www.gotlandska.se/artikel.asp?ID=4907

Innan pappa köpte båtskrovet, som blev Amej och var i sjön 1971, så hade vi en liten träsnipa som hette Eva. Om den minns jag inte speciellt mycket eftersom jag inte var så stor. Detta är i stort sett vad jag minns: När man suttit uppe på däcket och solat och inte suttit på en filt eller dyna så blev man alldeles smårutig för den hade ett rufftak i vitt halkfritt material som var liksom smårutigt. När man skulle gå ner i båten så öppnade man en av fönsterrutorna som man såg ut genom när man körde (vanlig lösning på lite äldre träsnipor). Nere i sittbrunn/styrhytten så fanns motorn under en stor trälåda som åxå fungerade utmärkt som matbord (åxå vanligt - och smart!). I aktern fanns en liten dörr till utrymmet i aktern där man kunde förvara diverse. Nyckeln till den lilla dörren  var  i matt mässing och hade ett fyrkantigt -på diagonalen- huvud. Nere i förruffen hade pappa gjort ett bord vars bordskiva var som en avlång, rundad, triangel med fästet uppe i taket..hm? Det kluckade väldigt mysigt och sövande i den ruffen när man skulle sova...Myyyyysigt!

 På fotot är jag 1,5 och hjälper pappa att styra Eva... Ön som man skymtar i bakgrunden är ganska säkert Skötgrönnan. Skriver mer om den ön i morgon!    

På fotot är jag 8 år. Syrran håller på med en typisk aktivitet ombord - ösa ur vatten. Några år senare ersatte pappa jollen med J-jollen som man kunde segla med. Det var förstås kul (fast nästan för spännande tyckte försiktiga jag) men vi blev aldrig lika fästa vid den som vid den första jollen. Har säkert med åldern att göra åxå... J-jollen hade en opraktisk konstruktion - den hade ett hål i skrovet där man kunde sticka ner en tillfällig köl (centerbord?) när man seglade. Men tätningen i det hålet höll inte alltid så bra när den drogs efter båten. Vid ett tillfälle blev det kris. Det blåste, vi var ute på sjön, och pappa upptäckte att j-jollen hade väääldigt mycket vatten ombord. Vi saktade ner och pappa såg att det var så mycket vatten så att han eller mamma omöjligt kunde gå ner i båten för då riskerade den att sjunka. Jag erbjöd mej att försöka och fick efter flytvästpåtagning och instruktioner/pepp göra en liten hjälteinsats. Aldrig har jag öst en båt så snabbt, kan jag säga. Och sjön var tämligen grov som sagt. Tänk va små, fega 12åriga tjejer kan göra ibland när de bestämmer sig för det! J

PS  De senaste 20 (?) åren har far och mor haft en rejäl gummibåt som följebåt istället. Bara fördelar -  Väger  t ex mindre och ger mycket mjukare törnar mot båtar och båtgrannar vid brygga.    

Min tyskalärare i grundskolan (7-9:an) - han var verkligen något alldeles extra. Han hette Gunnar Edfast,  hade yvigt hår och polisonger, en blanknött mockakavaj och luktade alltid piptobak och kaffe. Så långt - inget exceptionellt. Det som var annorlunda med honom var hans undervisningsmetoder. Man fick BARA prata tyska inne i hans klassrum. Det var inte så vanligt på den tiden. Kom man för sent skulle man ursäkta sig på tyska. När han förhörde läxorna så gav han inte frågorna till de som räckte upp handen utan till de andra... speciellt de som satt och såg nervösa ut. Hans kateder (stort  täckt lärarbord) använde han till mycket. När han pekade på det vänstra främre hörnet av den så skulle vi rabbla prepositionerna "aus, bei, mit, nach, zeit, von zu". Och pekade han på det högra främre hörnet så ville han höra oss alla eller nån ensam stackare rabbla "in, an, auf, über, mitten, unter, schwichen". Det fanns en ramsa för pekandet mot mitten av katedern åxå men den har jag faktiskt glömt (Förlåååt Edfast men det var över 30 år sen!).

När vi gick i 9:an och han tyckte att ALLA i klassen borde kunna vissa bas-grejer så kunde han bli "låssas-arg" och kliva upp på katedern och hoppa som en groda tills den förskräckta eleven kom på rätt svar. Vid riktigt upprörda tillfällen så drog han ut den mittersta lådan i katedern och tog fram en silvrig leksaksrevolver och satte pipan mot tinningen och hotade att trycka av om man inte kom på svaret eller svarade helt fel. Jag tror att alla prioriterade sina tyskaläxor...om man säger så.

Jag hade inga problem med Edfast utan tyckte mycket om honom men hade jag haft svårt för tyska eller struntat i läxorna så kan jag förstå att han upplevts annorlunda. När jag träffade honom privat, t ex i båtklubben, så var det alltid självklart att vi skulle prata tyska...

Han hade även fler inlärningsknep och ramsor för att hjälpa oss att komma ihåg alla grammatiska regler men jag ska inte trötta er med fler. Den stora fördelen med hans pedagogik var i alla fall att hans elevers nivå var känd i kommunens gymnasieskolor. Det betydde att en knapp 3:a från Edfast betydde en mycket stark 4:a... nästan 5:a. Och fastän

det, som sagt, var så länge sedan jag läste tyska så förstår jag fortfarande en hel del av språket fastän jag sällan fått nyttja det. Och DET är enbart den piprökande revolvermannens förtjänst!   

Nä...nu känner jag att det är dags att surra om båten Amej igen. Den som vi tillbringade alla semestrar och "alla" sommarhelger i under min barndom. Förutom godisklubben, som jag redan skrivit om, hade syster och jag även Hemliga klubben när vi var i båten. Den hemliga symbolen för den var 3 fyllda cirklar i en triangel (luffartecknet har jag fått veta sen). Klubbens enda idé och syfte var att hålla oss vakna i akterruffen (som var vårt rum på båten) tills pappa och mamma somnat och sedan smyga oss upp till förarhytten och nalla nått ätbart ur kylskåpet....och så klart fortsätta hemli´-myset i vår hytt (visk...fnitter osv). Lite roar barn...men roligt hade vi!

För övrigt var det 2 ljud med motsatt verkan i akterruffen. Det ena var det sövande ljudet av Ebersprächer-värmaren som gick igång kalla nätter. Det andra ljudet var det från surrande mygg som kunde få min lillasyster nästan "tokig". Många var de mygg som dog, klämda mellan fönsterrutorna och gardinerna...

På bilden ser man Hemliga klubbens alla medlemmar i för-ruffen första sommaren, 1971, Amej var i vattnet. Det syns på att gardinerna ej kommit upp än...inte heller det lilla handtaget till barskåpet uppe till höger. 
 

Hela min barndom åkte vi i en gräddvit Volvo PV. Den tyckte vi om! När pappa å mamma gifte sig å skulle bilda familj så sålde de var sin sportbil för att köpa en fabriksny PV. Mamma sålde en P1800 och pappa en...MG? Så jag och syster tyckte säkert mer om PV:n än våra föräldrar. De pratade ofta lite drömmande om bilarna de fick "offra" för att kunna köpa en trygg familjebil. 

Syster och jag hade några favoritsysselsättningar de få gånger vi åkte lite längre i bilen (t ex hälsade på hos morfars 3 mil bort). Vi åkte aldrig på bilsemestrar - det var ju båt som gällde då. Nå i alla fall. Vi satt bakåtvända i baksätet och vinkade åt alla bilar och räknade hur många som vinkade tillbaka och när vi var 6-7 år hade vi hakat upp oss på en låt som hade denna intellektuella text: "Röd å grön å oranga, röd å grön å oranga, röd å grön å oranga" osv osv. Vi var så klart inspirerade av trafikljusen (i Köpenhamn?). Synd vi inte "satte" rätt ordningsföljd på färgerna bara...Lite senare sjöng vi ändlösa repriser av nonsenssången om apan som inte kunde rapa och gick till sin syster som sa att han skulle skala banan (nån som minns den?)

Trafiksäkerheten var långt ifrån bra på 60- och 70-talet. Vi såg inte ens en bilbarnstol på bild och bilbälten "fanns inte" än. Ofta turades vi om att stå på kardanaxel"trumman" och kika fram mellan framsätena...eller slumrade i hatthyllan där bak.

Men så var det ju, som sagt, för alla barn på den tiden. Nu i veckan fick jag höra denna historia från en arbetskompis barndom, på 70-talet, i Norrbotten. De hade en Mercedesbuss som pappan köpt oinredd. När det var dags för bil-semester la pappan 2 lastpallar på varann´ och satte fast dom i golvet, bakom förarsätet, la heltäckningsmatta över och satte sedan familjens gamla soffa uppepå pallarna. Där satt sedan barnen under hela semestern. De satt säkert kungligt skönt...men tur att de inte krockade!

PS Observera min nya "kärra" framför PV:n. Den hade antagligen samma plåttjocklek som bilen och skulle förmodligen stått emot en mindre krock med en motorcykel. Så vissa saker kanske var säkrare på den tiden iaf (läs barnvagnar).

När jag var tio år så gick det ett barnprogram på TV som hette "Upp med händerna". Programmet lärde ut teckenspråket (för hörselskadade). Till programmet hörde en kortlek åxå (se foto). Syrran och jag tyckte det där var riktigt kul och vi lärde oss ganska många ord och uttryck. Jag hade alfabetet uppsatt på anslagstavlan ovanför min säng. Nu, mer än 30 år senare, så kommer jag (vi) fortfarande ihåg en del av orden och alfabetet på teckenspråk ingår som en del av min ibland otåliga personlighet. Ni har kanske sett det utan att veta om det: Om jag sitter still och känner mej typ rastlös så sitter jag ofta och "drar igenom" alfabetet med en eller båda händerna, om och om igen, snabbt. Eller försöker hinna teckna det som sägs - roligare men svårare. Ibland gör jag det utan att tänka på det själv:  "Va gjorde du med ena handen, på mötet?!" frågade en arbetskompis efter ett möte, med många, där mina händer tydligen varit synliga. Nästan piiinsamt ;-) Neee... Jag önskar jag kunde lära mej mer av det språket igen och fick riktig nytta av det...inte bara som en lugnande hand/hjärngymnastik.

När jag och min syster var små så hade mamma, som tyckte om att klä oss likadant, köpt 2 uppsättningar av mys-fritidskläder. De hade vi bara på oss i båten. Märket var tydligen "SosaTrosa" och så kallade vi dom åxå. Den ena "out-fitten" var med korta ärmar och ben och var i ljusrosa och ljusgrönt och den andra var långärmad och med långa ben och var i mörkblått och orange. Vi älskade verkligen de där kläderna och hade dom åtminstone 3 somrar - så de med långa ben blev mer åt piratbyxehållet sista sommaren... Jag tror att de flesta hade betydligt färre ombyten av kläder förut. Det gick bra det åxå!

Fotot: En av favoritplatserna på båten - uppe på styrhytten. Dit kunde/kan man lätt ta sig via en taklucka och pappa styr(de) ofta båten därifrån med ena foten på ratten. Vem behöver "Flying Bridge" liksom? ;-)

Mamma kastar inte saker i onödan - speciellt inte om de fungerar, så hemma hos mina föräldrar finns det 2 fullt fungerande, röda, kobratelefoner. Antagligen är en av dom den som syns på fotot i blogginlägget från igår. Så de är både snygga och tåliga.

De finns ju till salu på begagnat-marknaden men de är dyyyyra och vem vet om den man köper ens fungerar?
Tröstande tips från Cul till kobrafantaster (i och för sig inte en telefon men en klocka ;-) :

http://inventorspot.com/zihotch_no_dial_plate

Ingela och Anneli ja...De hade en mamma som var väldigt...intensiv. En gång när hon ställde fram mat till sina 4 barn samtidigt som hon pratade i telefon så gick det mindre bra. Det serverades korv och makaroner och effektiv som hon var så skulle hon portionera ut ketchup till alla vid bordet. Ketchupflaskans innehåll var svår att få ut så hon började med att skaka den frenetiskt. Barnen såg förskräckta ut och när hon släppte koncentrationen från telefonsamtalet så upptäckte hon att hon sprutat fullt med ketchup på fönstret.

Om min mamma, eller någon annan, frågade henne om recept eller knep när hon bjudit på något gott så svarade hon alltid: "Jag kokar i grädde och steker i smör! Koka i grädde och stek i smör så blir det bra!"

Hon gjorde åxå klassikern (?) att säga åt sin man på en något "blöt" fest: "Anders, nu får du inte dricka nå´ mer. Du är ju alldeles suddig i ansiktet!"

När jag var liten (och även lite större) och vi hälsade på morfar och mormor (och våra morbröder som fortfarande bodde hemma) så hände det ibland att vi följde med mormor ut på gården i Björkhammar när hon skulle ropa hem korna. De kunde vara långt borta när hon började ropa/sjunga, säkert över 1 km ibland. Hennes "kulning" hördes dock långt och efter ett tag kunde man höra det avlägsna plingandet från ledarkossans Rosamundas bjällra.

Så här enkel var texten i hennes sång: "Rosamunda sköt-kokoooo". Upprepande gånger...Be mej inte översätta! Min mor vet inte heller. Den fungerade utmärkt i alla fall. Korna ville ju hem och bli mjölkade förstås...Lite läskigt tyckte jag att det var, när jag var liten, och alla kossorna kom gallopperande rakt mot oss, en del ivrigt  muuuuande.

Bilden: Lägdorna nedanför huset. Ser ni bron i mitten? Kossorna kunde vara på andra sidan den bron borta vid skogsbrynet, eller längre bort, men kom "snabbt" när mormor kulade.

När jag var ..kanske i 4 års åldern och syrran lite yngre och några år framåt så kom vi på den briljanta idén att ropa på vår mamma på ett speciellt sätt - som var mycket effektivt. Vi bodde i hyreshus då och mamma hade lärt oss att det var VIKTIGT att vara mycket tysta i trappuppgången för att inte störa grannarna. Det gällde ju till viss del även utomhus. Men ibland måste man ju bara få sin mors uppmärksamhet snabbt. När hon var inne och vi var ute.

Så då började vi ropa "mamma", i kör, först väldigt lågt, nästan bara som en viskning, sedan samtalston, sedan skrik och hade hon inte öppnat fönstret vid det laget så var det nästan ett vrål: "MammamammamammamammaMAMMAMAMMAMAAAAAMAAAA !!!"

Det lär ha varit ganska stressande för mamma - hon visste ju hur högt vi strax skulle skrika om hon ej hann till fönstret inom typ 1 minut.

Vi var 4 familjer i uppgången och det var bara 2 uppgångar i vårt hus. Det stod i vinkel med ett likadant hus (som inte var ljusgrönt utan gult). Mitt emot oss bodde Sixten och Rut (Vallmark),  under oss bodde bullrige "Runda Olle" med Anna (Olovsson) och mittemot dom bodde Erik Westling med fru, alla de paren var nog mellan 40 och 50...åsså vi då -småbarnsfamilj...

Det fanns inte så många på 60-talet som var så överviktiga - därav smeknamnet på Olle. När han kom och hälsade på  tyckte  vi att han tog upp hela dörröppningen och så satte han alltid pinnköksstolen bak och fram - så ryggstödet var framför magen på honom. Han var snäll. (Hans folkvagn på fotot)

Vi kallade vårt hus för Ryksbygget (sedan Riksbygget) och trodde liksom att just DET huset hette så. Inte att det var ett riksomfattande "koncept". När vi flyttade därifrån till Skelleftehamn så var det med lite blandade känslor. I början, när vi passerade Riksbygget på väg till stan så "låtsasgrät" syrran och jag alltid "åååååh Riiiiksbygget!" med nostalgin drypande fast vi  egentligen fått det mycket bättre i det egna huset i "hamn".

Min första skoldag (Karin till höger) "Min" uppgång precis bakom oss