Ett riktigt tidigt men ändå ganska tydligt barndomsminne har jag från 1966. Då var jag bara 2,5 år. Vi åkte ner till Sundsvall för att hälsa på min faster Maggan och farbror Eskil som bodde där (här) under en ganska kort period. Jag minns i alla fall att det var mysigt och annorlunda att vara och hälsa på nån i flera dagar i en helt, för mej, ny lägenhet. Minnns åxå att det var soligt hela tiden. Men det jag minns tydligast var att låten "Ta av dej skorna" spelades hela tiden på radion och att bus-farbror Eskil och pappa sjöng med och skämtade med oss barn om texten i den låten. En rolig sak är att det där "avlägsna" huset som de bodde i då - det ligger bara kvarteret nedanför där jag bor nu. Världen är liten på många sätt...ofta! 

http://www.mhm.lu.se/utb/ml/08_obl_song_ta_av_dig.pdf

Vi hann nog bli lite äldre innan vi upptäckte att pappas "tideräkning" när vi barn frågade hur långt vi skulle åka med båten den dan..den var lite luuurig. Oftast ska man ju ta sig ut ur en vik eller en inre skärgård och kanske gå lite längre ut på sjön - där farleden ligger. Och sedan när man börjar närma sig slutstationen så ska man tråckla sig in mellan kobbar och skär till den trygga natthamnen. Men när pappa fick frågan om hur lång dagsetappen var då svarade han oftast bara den tid det tog mellan de båda "yttre" fyrarna eller sjömärkena. Den andra tiden - att ta sig ut och in "glömde" han liksom bort att ta med. 4 timmar blev ofta 6 timmar. Han visste väl att vi skulle ha blivit lite rastlösa och otåliga om vi visste....vilket vi ibland åxå blev...

På 70-talet hände det dessutom ofta att vi fick runda små, starka bogserbåtar som drog gigantiska timmersläp i 2 knops fart eller att vi fick göra en lång omväg runt laxryssjor som kunde blockera vår kurs. DET kunde dock inte pappa rå för...
 

1972. Jag, Eva (som blev polis) Mats och min lillasyster sitter vid vårt tält framför hyreshuset som vi bodde i tills jag var 9 år. Vi flyttade m.a.o därifrån året därpå. Diket som man ser till höger var en hel liten bäck på vårarna. Det simmade stora fiskar i den då. En vår när lillasyster bara var 2 eller 3 år så skyndade vi oss ut före mamma och min vilda, snabba syster sprang rakt ner i bäcken och jag som var så försiktig slängde mej ner och höll fast henne och skrek som en stucken gris på mamma. Ja...det är knappt jag tror det själv...men mamma har berättat det många ggr.

Förutom den enda skräck-gången så hade vi mycket roligt vid och i den där bäcken framförallt på våren och försommaren när den hade vatten. Den låg bara 10 meter från hyreshuset och borta till vänster vid mattpiskstället fanns det en liten träspong (bro) som vi lekte ofta på och vid. Vi tittade på grodskum, dämde upp, kastade i saker och åt surblad som växte där osv osv (allt sånt som barn gör vid vattendrag ni vet). 

PS Minns ni Manolito-glassarna? (såna vi äter på fotot) Vaniljpinnar med rött isglassöverdrag och mörk choklad på toppen. Minns att det var revolvrar på paketet och pappret. För yngre läsare: Manolito var en tuffsnygging i en populär western-serie som hette High Chaparral.

Och på tal om min mammas bullar (se förra inlägget). De borde få ett alldeles eget inlägg! De är faktiskt världsberömda i hela Skellefteå...typ. För att de är så goda och dessutom fina att se på. När jag bodde hemma så bakade mamma dom varje eller varannan vecka. De fanns alltid hemma och det luktade ljuvligt när de gräddades. De var alltid snurrade och innehöll för det mesta en kakao/socker blandning och var strösslade med pärlsocker och hackad mandel. Senare ändrade hon formen på dom till en mer avlång form. För några år sedan överraskade Cul oss med att baka perfekta kopior av dessa legender (se bild). Mmmmm!

I slutet på 70-talet när min lillebror var ca 3 år så hade han fått en jättefin Volvo-leksaksbil med tillhörande husvagn. Han lekte mycket med den. Vi hade en Kockum-spis som hade en sån där delbar ugn - perfekt garage, tyckte nog min bror och parkerade hela ekipaget där inne på gallret, när mamma inte såg. Några timmar senare skulle hon baka. Hon slog på ugnen. Efter en kvart så kände vi alla hur det luktade bränd plast i hela köket och när vi tittade in  i ugnen fick vi se den lustiga synen av en smältande Volvo + husvagn som droppande var på väg ner genom ugnsgallret. Leeeeedsen bror följde...

När jag var ett år och 5 månader så blev jag plötsligt storasyster. Det är något jag har uppskattat mycket sedan men de första veckorna var jag betydligt mer tveksam till den nya, inkräktande familjemedlemmen. Hon kidnappade ju min mamma helt och hållet när hon var vaken. Skandal! Jag kom på att när mamma satte sig för att amma lillasyster så ställde jag mej vid pianot och slog huvudet mot det lagom skarpa hörnet vid tangenterna tills jag började gråta (jaja, jag vet att jag blev lite konstig efter det;-). På så sätt blev mamma tvungen att släppa syster och trösta mej i stället. * Elakt skratt *.

Men mamma var finurlig. En massa släktingar och kompisar var ju på väg hem till oss för att uppvakta pga lillans födelse och hon sa då till mej att det var MIN bäbis minsann. Och när alla sedan hälsade på och ville se på den lilla så sa mamma: "Ni får fråga M om lov, det är hennes bäbis!" Och nästan på en gång så gick jag från svartsjuk syster till omåttligt stolt storasyster.  Klok mor (far ror).

När jag gick i mellanstadiet så var jag och min syster väldigt mycket med några brorsor som bodde i närheten. Vi byggde väääärldens finaste koja Egentligen var det nog mer ett svartbygge än en koja. Vi hade tegelgolv och väggar av flyt-timmer, en kamin samt en altan med plåtväggar. Kojan/stugan hade vi byggt vid en stor gammal tall nere vid stranden några hundra meter från vårt hus.

Nått år senare så satt mamma uppe sent på kvällen och läste. Plötsligt skymtade hon något ovant i ögonvrån. Hon tittade bort mot lilla skogen som sluttade ner mot vattnet och såg ett konstigt ljussken. Det tog några sekunder innan hon förstod vad det var - det brann! Och hon kunde ungefär ana att det borde vara där nere vid kojan. Hon skyndade sig att väcka pappa och de tog med sig var sin hink och sprang ner i skogen. Kojan brann för fullt. Dessutom brann det uppefter den gamla ståtliga tallen...och de andra träden stod farligt nära. De skyndade sig ner till vattnet och fyllde sina första hinkar. Mamma var förstås väldigt uppstressad och orolig. Hon kastade den första hinken rakt upp...mot branden i trädkronan. Vattnet från 10-liters hinken vände i luften och hamnade rakt på henne. När hon stod där och kippade efter andan, dyblöt, hör hon pappas syrliga kommentar: "Det var trädet du skulle släcka!"

Hehe...men sedan gick det bättre - de släckte branden alldeles själv! Kojan var en förkolnad ruin och tallen var illa svedd. Under åren som gick, när vi många ggr passerade stranden med båten, så såg vi hur tallen år för år repade sig och faktiskt överlevde. Flera år senare fick vi höra att det var några 15åringar som "lånat" kojan den kvällen och klantat sig med kaminen - så då fick vi förklaringen till att det börjat brinna där fast vi inte varit där på länge...

När min syster och jag var kanske i 7-11årsåldern så roade vi oss ganska ofta med att leka danstävling. Det som gjorde det hela ännu roligare var att vi hade ett stort urval av mammas underkjolar att klä oss i. De flesta av dom var nog sparade från 50-60-talet. Tydligen skulle en kvinna ha alla möjliga sorters varianter av underkjolar då! I mammas förråd fanns korta, långa, vida, smala, stärkta, slinkiga, med spets och utan, kulörta osv. Den som hörde till hennes brudklänning var så klart samlingens finaste. I den såg man EXAKT ut som en prima ballerina. Sedan hade vi några favorit-singlar med klassisk musik som vi dansade till. MEEEN (som han i Let´s Dance juryn säger) vi dansade sällan tillsammans utan själva grejen var att den ena syrran dansade så fint hon kunde och den andra iakttog noga och gav poäng för varje fin grej (snurr, stegkombination, armviftning osv) som gjordes. Sedan räknade vi ihop hur många streck=poäng var och en fått. Vi försökte några gånger att ta med kompisar i den här leken men det blev aldrig lika kul som när vi lekte den ensamma!

Första bilden är tagen 1973 - den andra cirka 30 år senare...med en ny AMEJ-diggare - Cul!    

Det var i mitten på 70-talet och Björn Borg spelade tennis. Det var en grymt spännande match. Det tyckte även min far som lyssnade intensivt på radion i vår båt. Det som var lite oturligt var att vi just då var ute på båtsemester. Vi befann oss i Ålands skärgård. Åtminstone på den tiden så var det lite trixigt att navigera där för man skulle hela tiden hålla koll akterut och styra efter ensmärken. Och med bara ca 15 minuter mellanrum var det dags att ändra kurs igen och köra efter ett nytt ensmärke. Så höll det på. Pappa var som sagt koncentrerad på matchen. Jag stod nere på toaletten och borstade tänderna, pappa gick ner i ruffen för att ställa in radiokanalen bättre. DÅ plötsligt hörde vi alla ett kraftigt BBBRRRROOOWWWRRUMMEL och det vibrerade kraftigt i hela båten. Folk kom nerspringande från sommarstugorna runt omkring. Vi hade kört rakt upp på grund...ordentligt! Båten stod mer eller mindre och vickade. Gissa om vi var lättade över att vi satt i en stålbåt som dessutom har en extra stålköl (för seglings skull) Pappa la bara i full back...det såg ut som efter ett mudderverk runt omkring båten och åländarna fick nått att berätta för barnbarnen ;-)

Pappa var ambivalent vad gällde den här historien. Det ÄR ju pinsamt att köra upp så där rejält på grund MEN å andra sidan var det ju häftigt att båten inte fick en enda skada och att det bara var att backa ner från grundet. 

Och på tal om krokodiler. Vet ni att avocado kallades för alligatorpäron typ på 50-talet?

Det tycker jag var ett mycket bättre namn! Skalet ser ut som krokdil/alligator-skinn och formen är ett pärons. En avocado - vad ger det för associationer liksom...tror det är ett indianskt ord faktiskt.

Nu ska ni få höra om första gången jag smakade avocado. Jag var kanske 16 år och hade kommit på den goda vanan att hälsa på min farmor då och då efter skolan. Jag gick i gymnasium inne i schtaan (Skellefteå) och farmor bodde mitt i densamma. Vid det här tillfället så kände kanske farmor att hon inte hade något "kul" att bjuda på (förutom kakorna från i julas) så hon halade fram den här konstiga frukten (som hon trodde) från sitt kylskåp och sa nått i stil med: "Här! Smaka den här. Jag köpte den för att det va nått nytt men jag har ingen aning om va det är!" Sedan delade hon den på hälften, räckte mej halvorna och gav mej en tesked. Den var precis lagom mogen men ni kan ju tänka er själv hur det var att känna den smaken första gången och inte få något annat till (typ räkor, majonnäs osv)! Jag (och farmor) trodde ju dessutom att det var en söt frukt...Istället fick jag bara det här feeeeta grönsakssmöret fulla munnen...Väluppfostrad (läs mesig?) som jag var så åt jag snällt upp den ändå...Minns inte om jag upplyste farmor om att den nog snarare tillhörde "grönsaksriket". Tror jag lät henne upptäcka det själv, senare faktiskt. Hon var ju snäll som gav mej sin första avocado...  

Vilken nostalgi-flash-back jag fick när jag följde en kompis ner i hennes tvättstuga för ett tag sedan. Där stod nämligen en exakt på pricken likadan mangel som vi hade i huset som jag/vi bodde i tills jag var nio år. T o m kulören var exakt densamma. De kanske bara tillverkades i en färg? ETT modernt tillbehör hade tillkommit - ett klämskydd (det gröna gallret ni ser på bilden). Sånt var man inte noga med på 60-talet. Och tur var väl det - för syrran och jag tyckte det var väldigt kul att sticka in små lappar och andra grejer där mellan stenskivorna just innan mammas mangelobjekt kom rullande. De fick liksom en lite härjad och patinerad "look" på bara en minut. Vi tyckte över huvud taget att det var mysigt att vara med mamma nere i tvättstugan. Vi "hjälpte" henne med att t ex bära de där tunga (om man är 6 år iaf) trärullarna som man skulle rulla upp dukar och lakan på innan de skulle in i mangeln. De låg uppradade på en hylla under den långa arbetsbänken där nere i tvättstugan.

Undra hur länge de fortsatte att tilverka de där jättemanglarna?! Eller om de kanske är helt outslitliga?! 

Minns ni när man var liten och föräldrarna berättade om nånting som hände när dom var barn, nån företeelse som absolut inte förekom längre? Man tänkte då, tyst för sig själv: "Mina föräldrar är ju från stenåldern!". Samma känsla - fast våra barn säger det rakt ut - får Simpan och Cul när vi berättar om en del grejer från när vi var små. 3 av mina exempel kommer här.

Drickabilen: När jag var liten så kom det en lastbil fullastad med läskflaskor vars chaufför sålde dessa backvis till vem som ville. Jag minns än hur det skramlade av flaskor när den körde in på gården.

Strömmingsförsäljaren: En äldre fiskare som kom med sin packmoped och sålde strömming. Istället för ett framhjul hade packmoppen ett litet "flak" där fram och 2 hjul. Det lilla flaket var fyllt av silverglänsande, luktande strömming och man hörde när han kom eftersom han tutade med en sån där söt liten gummituta.

Sedeltanka med 10-kronorssedlar: Minns tydligt hur mamma slätade ut kanske 3 stycken 10-kronorssedlar och la i ett fack som man sköt in i automaten och på de där 30 kr fick hon mycke´ bensin! Halva tanken?

Det har varit mycket snack i media och bland forskare om vad dagens fetmaepedemi beror på. En av de mer intressantare teorierna är den om att man under tidigare årtionden åt betydligt mindre portioner av allt, speciellt läsk och godis.

När syrran och jag var små och fick pengar för att köpa lördagsgodis så kom vi från kiosken med en liten papperspåse som rymde ca 1 dl godis. Men vi var fullt nöjda. Sedan delade vi en 33 cl sockerdricka, men bara på helgerna. Utom på båtsemestern! Då bunkrade pappa en hel karta med Fantaburkar el liknande. Fest!

En annan rolig sak som jag och syrran höll på med i lågstadieåldern var att vi la undan en del av godiset vi fick månaderna innan båtsemestern. Vi sparade det i en burk som oftast rymde max 1,5 liter. Guggi-Buggi kallade vi den. Vi visste att på båtsemestern så kunde det bli mycket svårt att få tag på "snask" (som mamma ville kalla det). Ibland kunde det ju gå ca 1 vecka innan vi kom i land på något ställe som hade en affär som sålde sötsaker. Men den där lilla plåtburkens innehåll, den höll oss flytande, de 4 veckor vi var ute på sjön. Antar att den idag skulle utgöra ungefär helgkonsumtionen för ett svenskt barn...     

Det är ganska roligt och fascinerande hur liten ett barns värld är! När jag gick i ettan så byggde Skellefteå Kraft ett stort, högt hus i Skellefteå. Det var ett imponerande bygge på den tiden. Ungefär samtidigt hade jag, antagligen i skolan, fått lära mej om FN. Jag var under en period där (tills ifjol faktiskt...HAHA) övertygad om att Skellefteå Kraft och FN-skrapan var samma byggnad. Klart FN ska ligga i metropolen "Schtaaan". Ni ser väl likheterna?:

Fotnot: Skellefteborna är lite vitsiga och kallar huset för El-lysepalatset (jmf med Elysée palatset i Paris)

Jag har förstått så här efteråt att jag var ett, ibland, ganska enerverande barn. Ett exempel så ni förstår vad jag menar: När jag var kanske 9 år och vi, som vanligt på somrarna, var ute med vår båt så hade pappa fått kvällsbesök av en affärsbekant. Syrran var i vår akter-ruff men av nån anledning så hade jag lagt mej i en koj fram i fören och lyssnade på mina föräldrars samtal med den här mannen. När det hade gått kanske en timme så sätter jag mej upp i kojen, så att jag blir synlig för dom, där de sitter, och säger: "Farbrorn! Gissa hur många gånger du har sagt approximativt sedan du kom hit?!...21 gånger!"

Hur räddar man upp en sån sak som förälder? Men han sa det ju typ hela tiden - det måste han bara få veta! ;-D

Mamma har åxå berättat att jag ofta kunde sitta och lyssna när de vuxna pratade och sedan helt plötsligt utbrista  t ex: "Mormor, vet du varför ni pratar om din syster Gertrud i Amerika nu? Det började med att mamma pratade om grannens bil å sen kom ni in på er första katt och sen så" - bla bla bla bla i typ 7 led... 

Jobbig? Vem? Jag?

Från ordboken:  approximativ

1. (matematik) ungefärlig, inte exakt

3,14 är ett approximativt värde på π

Min mamma har alltid varit praktisk och inte tyckt om att saker gått förlorade i onödan. Hon växte dessutom upp på en lantgård med kossor, får, kattor - ni vet.

Att hon var en "doer" i världsklass visade sig när jag var i 11-årsåldern. Vi hade ett akvarium och den klart största fisken där, som vi gett ett namn som jag glömt, var en svart slöjstjärt. De senaste veckorna hade han fått en knöl på ena sidan och hans allmäntillstånd såg ut att  stadigt försämras. Han började anta en mer gråsvart än svart färg...Vi var alla oroliga men visste inte vad vi kunde göra åt saken. Man brukar inte direkt åka till veterinären med en akvariefisk, right? Så när jag kom hem från skolan en dag såg mamma allmänt nöjd ut. Hon berättade stolt att hon opererat fisken nyss. (!)

Hon hade kokat en stoppnål (större synål), lagt ut en ren tygbit på skärbrädan och sedan håvat upp fisken, tagit bort knölen och sedan släppt ner fisken i akvariet igen. Vilken hjälte-mamma! Fisken levde flera år till.!
Barn - pröva inte detta hemma! ;-)

Minns ni Minicyklarna som fanns förut? De hade mindre hjul än en vanlig vuxencykel och kunde dessutom vikas ihop på mitten. Min far och mor skaffade 2 såna och hade med sig dom på båtsemestrarna. På så sätt kunde de göra små cykelutflykter när vi tog i land på nått nytt ställe - för min syster och jag fick åka bak på pakethållarna. Vid ett sånt tillfälle, när jag var i 4-årsåldern och vi åkte i en nerförsbacke så fick jag ett mycket korkat infall. Jag satt och funderade på om man inte skulle kunna bromsa farten om man stoppade in en fot i bakhjulet. Jag har alltid varit farträdd...Sagt och gjort - in med foten bland ekrarna! Tvärstopp och stor smärta följde! Som tur är så är man ju mjuk i den åldern så inget blev brutet men en lättare stukning och en del skrapsår uppkom.

Nån vecka senare så hade vi tagit i land vid  Högbonden, ostkustens högst belägna fyr (80 m. ö. h.). De 3 barnfamiljerna som följdes åt i båtar tyckte att det skulle vara kul att gå upp till fyren via en stig och x antal trappor. Jag började nu ömka mig över att gå hela den långa, branta vägen med min skadade fot så pappa lät mej sitta på hans axlar hela vägen upp. Pust! Men va konstigt! Snabbt tillfrisknande pga den vackra utsikten kanske - för på väg ner så sprang jag tillsammans med de andra barnen. Pappa var inte lika road..hehe!

Föga anade jag som 3-åring att den käpphäst jag fick då och som jag och syrran älskade att springa runt med, några år senare skulle hjälpa mej att bli av med första mjölktanden! Oj, det sket sej i starten där! Dottern försökte lära mej igår att jag ska skriva KORTA meningar när jag bloggar...Svåååååårt! I alla fall ..jag fortsätter om käpphästen. När jag var 5 år och min första mjölktand skulle till att lossna så var det en massa yrsel från min sida om det. Den satt väldigt löst men jag kunde inte förmå mej att ta bort den utan gick omkring och surrade om hur lös den var, hur läskigt det kändes och vickade med den med hjälp av tungan. Ja, så där ni vet, som alla barn gör med sina första lösa mjölktänder. Pappa blev nog lite less att höra på allt det där jolmet så han kom på en idé. Han knöt fast en björntråd runt tanden och runt käpphästen och sen var det inge´ mer med det. Jag förstod inte hur det skulle kunna hjälpa utan fortsatte att hoppa runt med käpphästen och surra om min lösa tand. Det pappa visste men som jag inte förstod, förrän det lät "PLOPP", var ju att efter ett tag lessnade jag på att hoppa runt och släppte käpphästen, som föll i golvet...precis som tanden. Mission completed!

Kuriosa: Käpphästen finns fortfarande kvar hemma hos mina föräldrar, i mycket fint skick. Den roar fortfarande mina 4 syskonbarn då och då. Tror dock inte att den fått fungera som tandutdragare mer än en gång. Ingen är så lättlurad som jag? ;-D

Någon som vill ha ett annorlunda tips på hur man svarar barn som ställer märkliga frågor om allt möjligt? Ett tips från 60-talet närmare bestämt...När min syster och jag var små och ställde jobbiga frågor om varför maten såg ut som den gjorde...om den kanske såg lite annorlunda ut eller hundra andra frågor som 3-6-åriga barn kan ställa om allting då hade min far en standardmotfråga som han tyckte funkade utmärkt. Den löd som följer: "Vet ni vad  det vita i måsskiten är?"  Och vi som alltid glömde bort svaret på det frågade varje gång i flera års tid (senila redan då?): "Nääää va ä de??" "Det är skit det åxå" svarade han utan att röra en min. Hehehe..

För de som inte är uppfostrade med den sortens humor så betydde svaret bara att: "Fråga inte så mycket strunt. Det ni tycker ser/verkar konstigt är precis likadant som det övriga ni är van med".

Därmed inte sagt att min mammas mat inte var god - den var alldeles väldigt god...äh ni fattar!