Syrrans 6-åring håller på att välja, med sin pappa, bland de tecknade filmer de har hemma

då han säger: "Pappa...de va länge sen vi såg en tjock* film".

*VHS jmf DVD

Snart lär det visa sig om Dadelen (alias B) präglat sina barn att göra likadant som honom i trafiken. Jag tänker nu speciellt på ett litet roligt hyss som han har för sig under sommarhalvåren. När vi är ute och kör och han får syn på en man på en parkeringsficka som står och kissar så tutar han glatt och vinkar intensivt.

Det blir en del komiska reaktioner på det: De är ju redan obekväma med att de står så nära vägen och lättar trycket - när någon då tutar och vinkar så tror de ju att det är nå´n de känner - då försöker de ofta avbryta det de håller på med för att hinna hälsa och se obesvärade ut, vilket de sällan lyckas med.   

Vägverkets inspektör som Cul körde upp för, förra veckan, var en bister herre i 50-årsåldern (what´s new?). När de var på väg västerut längs Bergsgatan gav han plötsligt order om att de skulle "avbryta körningen" och åka norrut mot Birsta. Cul sträckte på sig och svarade: "Sir! Yes Sir!"

Hon fick iaf ett liiiitet leende från Herr Allvarlig då. :-D   

Jag minns än hur nöjd å glad jag blev första gången jag upptäckte att mina barn, så tidigt, hade humor. En alldeles egen humor (ofta inte helt olik föräldrarnas). Och att de kunde "göra" egna skämt när de bara var en tvärhand hög!

En österrikare som jag känner sa en gång när jag var ganska liten att vi svenskar använde våra adjektiv så konstigt. Att vi t ex utan att någon reagerade kunde säga att någonting var "fruktansvärt trevligt" eller "hemskt snyggt". Det där har jag tänkt på flera gånger sedan dess men man blir liksom så van att alla säger så...så man reagerar inte till slut.

Tills idag när jag hör en tjej på jobbet kommentera en spansk semesterort och säger att "det är skit-vackert där!"

Förra året ,ungefär, började Sum säga "jag lägger den där" med helt neutral, uttråkad röst så snart han råkade tappa nått. Något som Cul snabbt hakade på. Det är svårt att återge i text men det gjorde faktiskt fumliga situationer mycket roligare helt plötsligt.

Hörde dessa 2 historier på jobbet i veckan. De är roliga, tycker jag, även om de handlar om att slåss, så därför berättar jag dom vidare för er:

Arbetskompis 1 och hans kompisar var ute och åkte på sina motorcyklar. Plötsligt svängde en just passerande bil tvärt höger i en korsning. Kompisen som åkte först hade inte en chans att hinna bromsa eller väja. Han ville antagligen begränsa sin luftfärd, och var vätränad, så han höll hårt i mc-styret..så hårt att det böjdes... När kompisarna, efter krocken, rusade fram till honom så såg de på en gång att båda underarmarna var av, men killen sa vresigt "Hjälp mej upp! Jag ska spöa kärringen!"

Arbetskompis 2 berättade om när han bodde i London med 2 zeeländare - kiwisar. Den ena av dom tyckte att en pubkväll var misslyckad om han inte fått slåss. Hederligt slagsmål med knytnävarna hörde liksom till. Alltid när det var dags att gå ut "för att göra upp" med någon så hejdade han sig och sa, med sin släpiga aussie-engelska "Just a minute" tog loss bryggan med framtänderna och stoppade dom i jackfickan. Detta gjorde  alltid motståndarna synligt nervösa.

Att många elitidrottsmän är väldigt vidskepliga och har speciella ritualer innan match och tävling är ju ingen nyhet. De måste knyta skorna i en viss ordning, på ett speciellt sätt osv osv. Men att en del i deras publik minst har lika mycket hyss för sig för att matchen/tävlingen ska gå bra det var en nyhet för mej i alla fall.

Idag fick jag höra följande historia om 2 av mina arbetskamrater. Vi kan kalla dom Per och Kurt. De är 40 och 60 år. De hejar vääääldigt mycket på sitt ishockeylag Timrå IK. Igår förlorade Timrå en avgörande match och är inte längre kvar i finalstriden om SM-guld. Det KAN bero på att Per och Kurt misslyckades med någon av följande ritualer som de utför varje hemmamatch.

De säger alltid innan matchen till alla att Timrå kommer att förlora. De går in på EON-arenan genom samma dörr och står på samma ställe varje match iklädd matchtröjor (så långt inge´ speciellt). I första pausen går de och köper korv. Per först och sen Kurt och sedan är det viktigt att de tar ketchup och senap i rätt ordning och att INGEN ställer sig mellan dom två i ketchup/senap-kön. Gör någon det så blir det förlust! För pengarna som Kurt får över när han köpt korv måste han köpa en chokladlott. Och det måste han göra i samma kiosk och av samma tjej varje gång. En gång hade hon tagit rast när de kom men då fick de ropa på henne. Lotten får han absolut inte vinna på. Gör han ändå det så måste han ge bort den. Men då kan det som bäst bli oavgjort i matchen. Om det blir förlängning av matchen så måste Per gå och köpa Trocadero och en Go´bit. Och då är det viktigt att han delar Trocaderon med Kurt.

Vår hund vill ju inte vara sämre än "lillhusse" (se förra blogg-inlägget) så idag när vi var uppe i skogen så tog hon sig ett rejält skrovmål - enligt bild.

Skämt åt sidan: Något rovdjur hade redan ätit upp revbensspjällen...elände! Även om jag vet att känslan är irrationell så blev jag lite...o-road av att stöta på såna där lämningar när man är ensam uppe i skogen, dagen efter ytterligare en björnattack i Sverige... Undra vilket djur som kan dela ett rådjur(?) så där... Nån som vet? 

Fäla               Att lämna fotspår efter sig, om man t ex går in med smutsiga skor på ett nytorkat

                      golv så kan man bli åtsagd: "Fäla int´!" Man lämnar "fälern" - fotspår efter sig

Flänna            Gråta (lite nedsättande?). "Slut´ flänna nu!"

Flätta             Hehe..favoritord! När man ramlar så där riktigt ordentligt, som i en tecknad film

Kjeckri´t        När man vispar ihop t ex fruktkräm och det blir klumpar i som är svåra att vispa bort.

Förvillande var det dessutom att flytta till Medelpad från Västerbotten när folk plötsligt kunde skrika till: "Hua (huvva i västerbotten) du har en kuse på armen!" Men då menade de ett småkryp! Inte en...snorkråka som det betyder norröver...

Återkommer när jag kommer ihåg fler ord jag saknar. Idag var det visst ord på f och k som kom över mej.

Vi var på kort semester i Norge åkandes bil. Den ena vyn vackrare än den andra avlöste varandra. Vi körde efter en slingrande grusväg längst in i en fjord. Fjällen reste sig brant nästan direkt upp från fjorden. Vi såg flera, små glittrande bäckar som oförskräckt kastade sig nerför fjällen. De var inte bredare än nån meter men fallhöjden var imponerande, de såg ut falla i stort sett rakt ner i fjorden.

Stina (vi kan kalla henne så), en av tonåringarna som var me´ uttrycker sin förtjusning över bäckarna och får igång Dadelen: "Jo visst är dom fina, men det som är mest fantastiskt är att valarna kommer hit och tar sig upp, precis som laxarna, hoppandes, i de här bäckarna och där uppe i fjällsjöarna lägger de sina ägg som sedan blir valungar!"

"Nähä! Äre säkert! Va coolt!" svarar Stina...och vi andra i bilen försöker fnissa tyst, inom oss, och sedan snabbt byta samtalsämne.

PS Det var inte Cul

För 15 år sen så fick jag ett litet sött brosch av en kompis. Hon hade gjort det alldeles själv av cernitlera. En massa, små rosa och röda rosor och pyttesmå gröna blad. Jag blev mycket glad över den personliga gåvan och tänkte att jag skulle vara riktigt rädd om broschen eftersom den säkert var mycket ömtålig. Några veckor senare hamnade den i tvättmaskinen tillsammans med koftan den suttit på. När jag kom på det, att den låg i tvättmaskinen som redan varit i gång i 45 min, så blev jag alldeles kall. Jag såg framför mej en tom platta och hur alla stackars, små kronblad låg spridda runt om bland kläderna. Men icke. Smycket kom ut helt opåverkat! Inte en detalj hade lossnat och färgerna var intakta. Minst en tvätt ytterligare gjorde att jag helt fick omvärdera hur mycket cernit-skapelser kan tåla. Sedan har den lilla broschen levt ett liv i glömska i smyckesskrinet... Men så i veckan hade Cul hittat den och den prydde återigen en kofta, på nästa generation. Kul! Men...gissa vad jag hittade i tvättmaskinen i morse? Nu 15 år gammal (och spröd?...not!) fixade den ytterligare en omgång. Impad är ordet!

OK lite vintage-sliten är den kanske nu men det är ju bara modernt. Bild från imorse nedan.

För några vintrar sedan så fick Simpan och jag ett ryck att vi åkte iväg till badhuset och simmade några ggr i månaden. Vid ett sånt tillfälle så satt sej Simpan som vanligt i bastun  efter simningen. Bastun var halvfull av gamla gubbar och efter ett tag kom en finne i 30-årsåldern in. Han började direkt med att hälla på en hel del vatten på bastuaggregatet. Några av gubbarna gick ut. Finnen fortsatte kaxigt att hälla på mer vatten. Fler troppade av.

Till slut var det bara finnen och den där stöddige tonåringen (Simpan) kvar. En svensk som gillade att basta varmt, fuktigt och länge?! Finnen kunde ju inte veta att spolingen vuxit upp med bastu... Simpan böjde sig fram och slängde på det sista av vattnet. Finnen reste sig med ett stön och skulle gå ut. Simpan flinade och sa: "Löyly, huh?"

Hehe...förödmjukelse!

Ordboken: Löyly är det finska ordet för när det är perfekt balans mellan värme, luftfuktighet och syretillskott i en bastu.   

Jag har en märklig sorts mikro-afasi. Jag har jättesvårt att skilja på orden garderob och skafferi när jag är stressad eller trött. Vet ej om det beror på att jag kanske lärde mej orden samma vecka som liten eller på att jag kategoriserat in dom som; skåp - hemma = "same - same". Ni kan ju tänka er de dråpliga situationer som uppstått hemma när jag förväxlat orden. "Städa undan efter ni fikat, ställ in allt i ...garderoben! Som tur är verkar felet inte smittat av sej på mina barn.

En arbetskompis berättade i veckan att han säsongsjobbat i Vemdalen. Personalen på turistanläggningen fick ofta, till lunch, rester från gårdagens hotellbuffé. En av dagarna i slutet på säsongen kom en av lift-tjejerna in i köket, såg utbudet på bordet och skrek till, uppgivet: "Renkött idag igen! #¤&# Snart springer man väl mitt på vägen!..."

Det här roar garanterat bara mej men jag måste väl få skriva för mej själv lite åxå? Idag på jobbet så kom en av våra produktspecialister med bekymrad min till mej och undrade vad vi skulle kalla det nya nackstödet. Det består av ursprungliga nackstödskudden men med det nydesignade  fästet (mot ryggstödet) Jag kände mej lite less på alla tekniska benämningar och utan något konstruktivt förslag så jag bara rafsade ner mitt icke-geniala förslag på en post-it lapp som jag räckte honom och sa det samtidigt med västerbottnisk dialekt. Kollegan fick sej ett skratt i alla fall.

Ibland lever vi norrlänningar upp till alla fördomar. Förra sommaren träffade några kompisar   en pitebo på en camping i Norrbotten. Hur det nu var så kom han ganska snart in på spritsorter. Så säger han på bred pitedialekt: "Jamenhurdudu... den där nya vaniljvodkan den ä ju så god! Den är till å me god att spy!"

Kan man ha med det i en reklamslogan tro?

Min käre lillebror påminde mej, i veckan, om en berättarvärd historia x2 från när han var yngre. Han hade skaffat en moppe som gick lite för fort, om man säger så, och blev stoppad av farbror polisen som sa att ordningsmakten skulle höra av sig senare angående följderna.

Bror sålde då moppen och köpte en EPA-traktor som han la ner massor av jobb på så den blev superfrän och i toppskick. Han skaffade traktorkörkort. Preciiiiiiis när traktorn var klar så hörde ordningsmakten av sig (se ovan) men bror drog en lättnadens suck - det var bara en bot på 200 kronor. 2 dagar senare kom dessvärre ytterligare ett brev som meddelade att de upptäckt att han nu tagit traktorkort så det drogs in i 3 månader med omedelbar verkan. Bror tappade helt sugen och annonserade ut snygg-EPAn. Köparen kom och hämtade den dan innan bror fick tillbaka "lappen".

Men otur i kombination med att han älskar fart (ärftligt?) gjorde att en liknande incident inträffade en del år senare. Bror hade nu tagit mc-kort och köpt motorcykel (ana bild nedan). Alldeles för tidigt den sommaren så hamnade han i en seriekrock på E4 i centrala Umeå. Han hade otroligt tur! "Skrevraketen blev bara strössel men han repade inte ens hjälmen". Istället så gjorde han en snygg, hög kullerbytta över bilen framför och landade på rygg på motorhuven. Men han hade ryggskydd och ryggsäck så de tog emot fallet bra. Givetvis blev det ändå nackkrage och ambulansfärd. Lite (haha) ont hade han bara några dagar i de..ädlare delarna eftersom de stannade till ett tag mot mc-styret innan kullerbyttan påbörjades.

Bror ville så klart åka mer mc första sommaren med mc-kort så han ilade upp till Kalix där han hittat en fin mc att köpa. På väg söderut igen var han tydligen alldeles för ivrig att komma hem. Polisen stoppade honom. De tyckte att han skulle skiljas från sitt körkort på en gång. Så.. nu hade han mc men var utan körkort juli och augusti...

Sedan på hösten, när han fått tillbaka kortet, åkte han iväg, på mc, med några kompisar för att ...fiska. Väl framme, ute i naturen, så tar han av sig skinnjacka och ryggskydd och ska bara gå ner med en påse öl till forsen för kylning och DÅ halkar han på en sten, ramlar, slår av ett utskott i ryggen, svimmar och får åka ambulans för andra gången den sommaren!

Slutsats: Farligare med picknick i det gröna än att skrota mc i krock på E4an? Skoja bara, mamma!   

En arbetskompis berättade nyligen om när hon bodde i en stockholmsförort. Det fanns en liten skog intill höghusen och områdets dagis. Dit gick så klart hundägarna för att rasta hundarna. Hon blev så irriterad på alla hundägare som rastade sina hundar där utan att plocka upp efter dom. Ännu mer förargad och less blev tydligen en av dagisfröknarna. Hon sa åt barnen på sin avdelning att skriva HUNDBAJS så gott de kunde på små skyltar som de sedan gick ut i den lilla skogsdungen och satt ned prydligt intill varje "ruka". Många skyltar behövdes och de flesta syntes sedan på eller vid stigen som gick genom skogen. Ändrar man sej inte efter en sån pik så vet jag inte vad som skulle hjälpa!