Alltså...det här är väl inte en rolig eller dråplig historia...som jag "lovat" att den här bloggen ska fyllas med. Men jag känner mej så stolt över en sak som jag gjorde igår så jag bara måste få blogga om den ändå. OK? Tack!

Jag är väldigt blödig och är livrädd att göra illa andra varelser. Och när vi skaffade hund för 4 år sedan så visade det sig snart att det var bara EN i vår familj , Cul, som kunde tänka sig att våga klippa klorna på hunden Silly. En pärs som man åtminstone ska fixa en gång i månaden.

En tråkig följd av detta blev att Silly fått en väldig respekt för Cul...nästan så att hon blivit rädd för henne. Speciellt om Silly får för sig att Cul kallar på henne för att det är dags för kloklippning. Då ställer hon sig under ett bord och darrar i hela kroppen. Så senaste månaderna har Cul vädjat till mej att jag ska lära mej detta "hantverk" så att jag kan ta över det. Huuuuh jag som knappt vågat vara i samma rum när hon klippt! Men förrförra gången höll jag i Silly, när Cul klippte, och klarade iaf av att se på. Förra gången klippte jag en klo och tänkte att det bara var tur att jag inte svimmade eller att hunden gick sönder (det kan börja blöda rejält om man klipper i pulpan som finns i klon) Men så igår så släppte "fobin" helt oväntat och jag upptäcker mej själv klippandes alla klorna utan att ens tycka att det var läskigt. Fattar inte än vad som hände! Cul var med och peppade/instruerade och hunden var ovanligt lugn (stavas självbevarelsedrift).

Va stolt jag blev över mej själv! Nu känner jag mig som en blivande veterinär eller bondmora!  Kakpoäng vill jag ha (ni som lyssnar på P3 vet vad jag menar)! Och duktiga Cul kan få bli mer kompis med sin hund igen - nu är det jag som är den nya kloklippar-bitchen i Sillys värld. MWOHUHAHAHA!  

Jag älskar verkligen roliga felsägningar! Speciellt de där den som levererar inte har en aning om hur rolig han/hon är. Och man inte har hjärta att tala om det för dom men sedan skrattar man åt den med  kompisar. Låter det elakt?  Om man inte säger vem som levererat den tycker jag inte det, right? Tyvärr har jag svårt att komma ihåg dom mer än några dagar bara. EN kommer jag ihåg just nu och den kommer här:

"Åh, vad jag känner mej utfattig nu! Jag vet inte säkert men jag tror faktiskt att mitt konto t o m är övertrakasserat!"

Nu är det bekräftat som jag redan misstänkt: Att simpan (och culs) vistelse några veckor i Dominikanska Republ var nyttig för hans noja vad gäller "smuts" osv.

Det började ju lovande redan andra dan därnere när Cul skrev följande i sin blogg:

 S bor med en kille från Wales vid namn Luke. Han är riktigt schysst. I deras hus har dom inget vatten just nu, och har inte haft det sen vi kom hit. Igår skulle Luke ta en dusch med hjälp av regnvatten. Han tittade ner i baljan som han precis skulle hälla över sig, såg att det simmade omkring små kryp och sa:
- Euw. Please don't eat my brain!
Och så hällde han det över sig.

Så igår när vi sitter vid middagsbordet för att äta grekisk sallad så tittar simpan, sin vana trogen, noggrant ner i sitt glas för att se om det finns något som inte borde vara där. Det har han alltid gjort och det värsta han hittat är väl någon liten diskmaskin"rest". Nu ringlade en 2 cm lång, smal mask i vattnet. S konstaterar bara kallt att: "Jag visste att jag skulle ha nytta av att jag kollar glaset nångång" och häller sedan upp ett nytt glas vatten ur samma tillbringare. Då var det bara att bita ihop och dricka upp sitt eget vatten som precis hällts upp ur samma tillbringare. Man vill ju inte vara sämre...

Antagligen kom den från salladen och jag påminde mej tyst vad mamma alltid sa när jag var liten:"Sniglar och sånt i salladen visar bara att den är fräsch och inte varit besprutad" 

Min föresats när jag startade den här bloggen var att jag skulle skriva om roliga och/eller gulliga saker som kan roa en och annan (mest mej själv??). Frågan är om den här lilla berättelsen kan räknas till någon av ovanstående kategorier men själv tycker jag nog att händelsen var både kul å göööööööllig. Vad som hände denna vecka var nämligen att jag fick ett handskrivet brev från "min" vårdcentral. Handskrivet!  Tror det är första gången i mitt fyrtio-plus-liv som nått liknande hänt. Jag menar...nog för att jag är gammal men skrivmaskinen har ju funnits sedan vaddå...sent 1800-tal? Samtidigt känns det lite charmigt åxå...måste jag motvilligt medge. Men proffsigt - nej! Vad har de  t ex för dokumentation nu på att de skickat mej detta brev kan man undra. Men jag vet - de skrev det säkert med ett karbonpapper under! Ett sånt där mörkblå-lila som det gällde att vända åt rätt håll - minns Ni dom?