En av mina tidigaste och tydligaste barndomsminnen : Jag är ca 4 år och står och tittar motvilligt "beundrande" på min 1½ år yngre syster som gråter på det där sättet som bara små barn kan göra. Ni vet så där med vidöppen mun, tårarna sprutande och med väldig inlevelse. Jag tänker: " Så där kan inte jag gråta längre. Jag har vuxit ifrån det nu..." Och jag inser att min lillasyster har en fördel som fortfarande behärskar konsten. Det är ju liksom lättare att få mammas uppmärksamhet när man kör den akten.