Jag har förresten mer att berätta om isarna från när jag var liten. Isvägarna (det var faktiskt TVÅ!) från Kallholmsberget till Skelleftehamn var tom traktorplogade. Vilken service va! Några vintrar när isen frös till utan att bli alltför knottrig och det sedan kom några cm nysnö så kom syrran, jag och några kompisar på att skotta, med en smal snöskovel en massa kringelikrok-stigar på Kurjan-isen. Sedan åkte vi på dom, så snabbt vi kunde, på skridskor. Kul! Vi skottade åxå upp en egen liten plan där vi tränade in vackra (?!) isdanser. Det var en häftig känsla första gången jag fixade en någorlunda snygg piruett.

En mer häftig is-lek var när syrran och jag tillsammans med några killkompisar gick ut på havsisen utanför Kallholmsberget med en bob-kälke och en liten presenning som vi hade som segel. Så testade vi att åka isjakt a la amatör. Vi blev förvånade över vilken hög hastighet den kom upp i. Det måste vara en riktigt rolig sport!

Jag har ett mycket tidigt barndomsminne, från nån av vargavintrarna i slutet av 60-talet ,när det var kallt, så länge, så att man dristade sej att ploga väg över isen till Finland! Det är ju som smalast där, i Kvarken, men ändå. Jag minns att jag satt i baksätet och var ganska rädd...och att jag tyckte det tog tid , över till Gamla Karlbeby(?), även om bilarna körde betydligt fortare än en båt.   

Det var ganska mäktigt i bland att bo så nära havet på vintern. Ibland kunde man höra sent på kvällen eller vakna mitt i natten av att det liksom sjöng i isen. Tror det var när det blev kallare... Och när man var ute på den kunde det också liksom bångna och bubbla långt där under. En vinter sågade de ut stora stycken av isen och ställde uppe på isen för att komma åt att muddra precis vid "infarten" till Kurjan. Minns att jag tyckte att de var vackra, de ljusblå, skimrande isblocken som var nästan 1 meter tjocka.